Att vrida klockan tillbaka

Den kristna trons judiska rötter

Enligt teologer och kyrkohistoriska forskare kan man spåra begynnelsen till det som sedan blev den kristna kyrkan i form av söndagsfirande, biskopsämbetet, etc, ända tillbaka till 80-talet under det första århundradet.

Men den kristna trons andliga rötter finner man redan de femtio första åren efter Andens utgjutande på Pingstdagen i Jerusalem. Hur såg tron på Mästaren från Nasaret ut innan kristendomen uppstod som en religion skild från det judiska folket? Det var om den tron som Judas skrev i sitt brev: “Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.” (Jud 1:3)

Precis som det judiska folket nu vänder tillbaka till sitt eget hemland igen efter två tusen år, så vänder idag många kristna tillbaka till sitt ursprungliga andliga hemland. Tron kom från början från det judiska folket. Det är dessa ursprungliga judiska rötter vi söker.

De tolv apostlarna som lade grunden till tron på Messias var alla judar. De var uppväxta i synagogan och tänkte, talade och skrev utifrån ett judiskt perspektiv. Det var denna andliga miljö som de första hedningar som kom till tro inlemmades i.

Somliga hävdar att det inte bara är omöjligt utan även fel att försöka ”vrida klockan tillbaka” på detta sätt. Så sa även många om det judiska folkets upprättelse igen i Israels land. Gud inte bara förmår att vrida klockan tillbaka. Han har även lovat att göra det genom att upprätta allt igen i den sista tiden tillbaka till den mönsterbild vi ser i Apostlagärningarna.

Löftet om Elia

Enlig gammal judisk tradition ska Elia komma tillbaka i de sista dagarna för att presentera Messias för Israel. Vid varje påskmåltid sjungs en sång som lyder: ”Elia profeten, Elia tisbiten, Elia gileaditen, må han komma snart i våra dagar med Messias Davids Son!”

Denna uppfattning om Elia bygger framför allt på löftet i Malaki 4:5–6:

”Se, jag skall sända till er profeten Elia, innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och slår landet med tillspillogivning.” (Mal 4:5–6)

När lärjungarna frågade sin Mästare om detta, bekräftade han deras förväntan om Elia. “Lärjungarna frågade honom: ‘Varför säger då de skriftlärda att Elia först måste komma?’ Han svarade: ‘Elia skall komma och återupprätta allt.’” (Matt. 17:10–11) I parallelltexten i Markus står det ännu starkare betonat: “Elias måste visserligen först komma och upprätta allt igen.” (Mark. 9:11, 1917 års övers., vår betoning) Här står det att Elia måste komma före Messias.

I Malaki 3:1 står det skrivet: ”Se, jag skall sända min budbärare och han skall bereda vägen för mig. Och den Herre som ni söker skall plötsligt komma till sitt tempel, förbundets ängel som ni längtar efter. Se, han kommer, säger HERREN Sebaot.” Utifrån denna vers har judiska rabbiner, liksom även evangelierna, förknippat Elias uppgift till profetian i Jesaja 40:3, eftersom båda texterna handlar om att bereda vägen för HERREN. ”En röst ropar i öknen: Bered väg för HERREN, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud.”

Alla fyra evangelierna börjar med att berätta om hur Johannes Döparen beredde vägen för Herren innan Messias kom första gången. Enligt Jeshua själv var Johannes Döparen ”den Elia som skulle komma” (Matt. 11:14). Ängeln Gabriel profeterade om Johannes i Lukas 1:17:

”Han skall gå framför honom i Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till barnen och omvända de olydiga till ett rättfärdigt sinnelag och så skaffa åt Herren ett folk som är berett.” (Luk 1:17)

Syftet med Johannes Döparens tjänst var att skaffa ett förberett folk för Herren inför Messias första ankomst. Löftet om Elia är, emellertid, i första hand förknippat med domen på HERRENS dag. Texten i Malaki lyder: “Se, jag skall sända till er profeten Elia, innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda … så att jag inte kommer och slår landet med tillspillogivning.” (Mal. 4:5–6) Då Messias kom första gången kom han ”för att predika ett nådens år från Herren”. (Luk. 4:18–19) Här slutar Lukas citatet mitt i meningen från Jesaja 61:2 där det står: ”till att predika ett nådens år från HERREN och en hämndens dag från vår Gud, för att trösta alla sörjande.”

Hämndens dag, liksom HERRENS stora och fruktansvärda dag, handlar om Messias återkomst i sin Faders härlighet för att döma världen, som det står: ”Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.” (Apg. 17:31)

Det är Elias uppgift att upprätta allt igen i förberedelse för denna dom på HERRENS dag. Uppgiften är densamma som inför Messias första ankomst: att predika omvändelse för att ”skaffa åt Herren ett folk som är berett”.

Jeshuas svar på frågan om Elia i Matteus 17:11 handlade om framtiden: ”Han svarade: ‘Elia skall komma och återupprätta allt.’” När Mästaren uttalade dessa ord var Johannes Döparen redan död. Efter detta svar angående framtiden fortsatte han, emellertid, att tala om Johannes Döparen. ”’Men jag säger er: Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom alldeles som de ville. På samma sätt skall också Människosonen få lida genom dem.’ Då förstod lärjungarna att han hade talat till dem om Johannes Döparen.” (Matt. 17:12–13)

Precis som löftet om Messias ankomst har två uppfyllelser, så handlar även profetian i Malaki om Elia om två uppfyllelser. Johannes Döparens tjänst var den första uppfyllelsen, men den primära uppfyllelsen återstår. Jeshua sa att Elia kommer att ”återupprätta allt”. Det kommer med andra ord att bli en återupprättelse i den sista tiden innan Jeshua kommer tillbaka.

Att återupprätta något betyder att återställa något tillbaka till dess ursprungliga skick eller bättre. Det betyder att vi kan förvänta oss en upprättelse igen i den yttersta tiden tillbaka till det vi läser om församlingen i Apostlagärningarna. Det var då härligheten var som störst i församlingen. Messias tolv apostlar som han själv tränat har för evigt sina namn inristade i grundstenarna till det nya Jerusalem (se Upp. 21:14). Elia ska komma och upprätta allt igen tillbaka till denna ursprungliga grund och härlighet.

Utvecklingen efter apostlarna

Att en upprättelse kommer att ske förutsätter att det först har skett ett förfall. Kyrkohistorien visar att det skedde en markant förändring efter de första apostlarna försvann. De första apostlarna var alla judar som tillbad i Templet i Jerusalem. De byggde inte en ny kyrka eller katedral att tillbe i. De startade ingen ny religion. Och de var omtyckta av sina egna judiska landsmän.

”Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket.” (Apg. 2:46–47)

Även i Lukas 24:53 står det om de första messiastroende att de alltid höll till i Templet: ”Och de var alltid i templet och prisade Gud.”

Vidare läser vi om församlingen i Jerusalem att de alla levde i lydnad för Mose Lag precis som vår Mästare hade gjort: ”Du ser, broder, att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen.” (Apg. 21:20) Jakob, som var ledare för församlingen i Jerusalem, är känd i judiska källor som ”Jakob den Rättfärdige” och omskrivs med mycket positiva ord av den judiske historikern Josefus. Det är allmänt känt att de flesta judar i Jerusalem uppskattade honom. Församlingen som Jeshua grundade i Jerusalem var med andra ord helt och hållet judisk.

Så här skrev kyrkofadern Ireneus, som var en andlig ”sonson” till aposteln Johannes, om apostlarna: ”Sålunda handlade Apostlarna, som Herren hade gjort till åsyna vittnen till alla handlingar och alla läror… i skrupulös noggrannhet efter alla förordningar i Mose Lag.” (Ante–Nicene Christian Library, Vol.5/1, övers. A. Roberts och J. Donaldson (T & T Clark, Edinburgh, 1867) sid. 313–314, översatt till svenska.)

Alla de första messiastroende judarna, inklusive Paulus, levde helt efter Lagens alla bud (Apg 21:24). Samma krav ställdes inte på hedningarna. Men ledningen för församlingen i Apostlagärningarna fanns hela tiden hos de judiska apostlarna i Jerusalem. Det var dessa apostlar, vilka levde i skrupulös noggrannhet efter alla förordningar i Mose Lag, som avgjorde alla lärofrågor och som även Paulus underordnade det evangelium som han predikade. Han skriver i Galaterbrevet:

Fjorton år senare for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig. Jag for dit efter att ha haft en uppenbarelse. Där lade jag fram – enskilt, inför de ansedda – det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna, för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves. (Gal. 2:1–2, BK)

År 70 v.t. förstörde romarna Templet i Jerusalem och hela församlingen där förskingrades. Församlingens högkvarter försvann och en helt ny situation uppstod. I samband med detta skrev Judas i sitt brev: ”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.” (Jud. 1:3) Det gällde att bevara tron, inte att förändra den eller lägga något till den.

Efter Templets förstörelse spreds evangeliet snabbt till nationerna. Enligt forskarna kan man skönja en början till det som senare kallades för kristendomen redan på 80–talet under det första århundradet. Det är alltså minst tio år efter det att Judas uppmanat alla att bevara den tro som en gång för alla överlämnats till alla de heliga och ett halvt sekel efter Andens utgjutande på Pingstdagen i Jerusalem. Den kristna trons judiska rötter handlar om den tro som fanns under apostlarnas tid, innan dagens kristendom fanns.

Efterhand tog hedningar, som saknade vår Mästares och apostlarnas judiska bakgrund, över ledningen för församlingen. Samtidigt växte ett mycket starkt judehat med svåra judeförföljelser fram i hela romarriket och ett rabbinskt judiskt ledarskap växte fram som officiellt tog avstånd från tron på Jeshua som Israels Messias. Allt detta bidrog till att judehatet även började smyga sig in i församlingen. En ny situation uppstod där judendomen och kristendomen skildes åt och gick skilda vägar. Den svenske forskaren Magnus Zetterholm uttrycker utvecklingen så här:

”I början av 100-talet transformeras Jesus-rörelsen, och kristendomen som vi känner den i dag uppstår som en icke-judisk religion, där judisk identitet är oförenlig med att vara kristen.” (Magnus Zetterholm Lagen som evangelium? Den nya synen på Paulus och judendomen (Studentliteratur, Lund 2006) sid. 37.) Han fortsätter, ”Det som började som en judisk messiansk rörelse har på relativt kort tid – ett hundra år – utvecklats till en religiös rörelse som i allt väsentligt kontradikterar sitt ursprung.” (Ibid. sid. 62.)

Även om detta kanske är en överdriven beskrivning, så står det helt klart att den ursprungliga tron förändrades efter hand och bevarades inte, så som Judas hade manat till. Paulus hade varnat de hednakristna i Rom att inte se ner på de naturliga grenarna, d.v.s. det judiska folket, trots deras otro. ”Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot,då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.” (Rom. 11:17–18) Paulus varning hörsammades inte i den framväxande kyrkan. I stället uppstod den kristna antisemitism, som så småningom hjälpte till att bana vägen för Förintelsen.

Församlingens första ledare var alla judar som högaktades av det judiska folket. När det första kyrkomötet hölls i Nicea år 325, inbjöds emellertid inga judiska ledare att delta. Man beslutade då bl.a. att inte längre följa den bibliska kalendern och fira påsken samtidigt med det judiska folket. Detta beslut fattades utifrån ett avståndstagande till det judiska folket. Så här uttryckte sig Kejsar Konstantin i ett brev till alla kristna biskopar i Romarriket efter kyrkomötet angående detta beslut:

”Och sannerligen syntes det för det första för var och en av de samlade vara högst ovärdigt att vi skulle följa judarnas sed i firandet av den mest heliga högtiden. Dessa nedsmutsade kräk som har besudlat sina händer med en sådan skändlig förbrytelse, är förblindade i sina sinnen.

Det är därför på sin plats att förkasta dessa människors sedvanor och istället under kommande århundraden fira dessa ceremonier på ett mer anständigt sätt … Låt oss därför inte ha något att göra med det mest ovärdiga slödder till judepack.

Under det att vi följer denna kurs med ett enigt beslut, låt oss dra oss undan, mina högt ärade bröder, från detta vidriga sällskap. Varför skulle vi fortsätta att följa dem som helt uppenbart fallit offer för en sorglig villfarelse. Det är nödvändigt att detta misstag läggs tillrätta så att vi inte har något gemensamt med sederna hos dessa parasiter som mördade vår Herre.” (Daniel Gruber, The Church and the Jews: The Biblical Relationship (Hanover, NH: Elijah Publishing, 1991) sid. 34–35, översatt till svenska.)

De som från början gav oss både vår Frälsare, apostlarna, evangeliet och församlingen var alla judar. Det judiska folket är våra andliga fäder. Vid kyrkomötet i Nicea ser vi emellertid hur den officiella kyrkans ledning efter mindre än tre hundra år bröt med det judiska folket och allt judiskt.

Relationen mellan barnen och fäderna bröts. I den yttersta tiden kommer Elias tjänst att upprätta denna relation igen.

Artikeln är baserad på Alefkursen. Lär dig mer om den kristna trons judiska rötter i Alefkursen!