En öppen hemlighet

Att sluta fira jul kan lätt missförstås och vara utmanande för familjen, släkten och församlingen. Det uppfattas ofta som att man slutar fira Jesu födelse, hans liv och Guds gåva till världen. Med tanke på detta, varför väljer då alltfler bland Jesu efterföljare att sluta fira jul?

Anledningen att många slutar är inte att försöka minimera Guds Son. Det görs snarare utifrån respekt för honom. För att förstå frågan, måste man förstå bakgrundshistorien. Man behöver också en klar och respektfull kommunikation gentemot varandra. Om man inte vill ta lite tid att sätta sig in julens historia, har man nog inte rättighet att kritisera.

Bibelfrågan

Det finns många amatörkällor om julen som lätt går att hitta på Google, men dessa är ofta fyllda med spekulationer. Det är bättre att vända sig till ett uppslagsverk eller liknande. En bra, kort och koncis källa för julens historia finns på bibelfragan.com.

”Bibelfrågan startades 1996 och är i dag Internets största renodlade kristna frågesajt på svenska med ca 90 000 besök per månad. Sajten företräder inte någon enskild trosriktning utan har som enda syfte att vara en objektiv kunskapsresurs, ett levande bibellexikon där studerande och andra intresserade kan få konkreta och utförliga svar på frågor som rör bibeln, kristen tro, kyrkans historia etc.”

Fråga: ”Sedan vilket århundrade har man firat minnet av Jesu födelse, och varför just den 25 december?”

Bibelfrågans svar

”Till att börja med försökte kyrkan få kejsar Konstantin att förbjuda solreligionen och dess decemberhögtid, men till slut kom man fram till en kompromiss …

Under de första 300 åren av den kristna församlingens historia var det ingen som firade Jesu födelse över huvud taget. Det fanns i första hand tre skäl till det. För det första fanns datumet för Jesu födelse inte angivet någonstans i bibeln. För det andra var det i bibeln bara onda människor som firade födelsedagar. Och för det tredje var det i det hedniska romarriket (som ockuperade Israel vid den tid då församlingen uppstod) en allmän sed att man firade sina avgudars födelsedagar.

Vid tiden för Jesu födelse omfattade Romarriket nästan hela Europa och Mellanöstern. I Rom hette den store guden Saturnus. Mitt i vintern höll man en lång fest till hans ära. Denna fest kallades ”saturnalia” och varade 17-24 december. Det var en högtid då man åt och drack, samlade vänner omkring sig och delade ut presenter till varandra. Avslutningen på saturnalian var den sista stora festdagen som inföll den 25 december.

Under de första 300 åren av Romarrikets existens hade emellertid solreligionen börjat breda ut sig från öster, från Syrien och Persien, och nått stora delar av riket. Redan i det gamla Babylon hade människorna tillbett solen. En av babyloniernas främsta gudar var solguden Shamash och den viktigaste dagen inom denna solreligion var den dag på året då solen ”föddes” på nytt och steg upp på himlen igen, efter att under hela hösten och förvintern ha sjunkit allt närmare horisonten så att dagarna blivit allt kortare. När vintersolståndet inträffade – den 25 december – firade man detta med en stor högtid.

Österländska filosofer och mystiker predikade om solens gudomliga natur och invandrare från östern tog med sig sin tro till Västerlandet. Resultatet blev att solreligionen fick alltfler anhängare inom Romarriket.

Så hände det sig att en romersk kejsare vann ett stort militärt fälttåg sedan han bett till solguden om seger. Som tack upphöjde han ”den oövervinnerliga Solen” (Sol Invictus) över alla Roms övriga gudar. År 273 lät han bygga ett nytt praktfullt tempel åt solen. Detta tempel invigdes på solgudens födelsedag – den 25 december.

Knappt 50 år senare blev den romerske kejsaren Konstantin anhängare av den kristna läran. Han var tidigare soldyrkare och den nya religionen gav honom problem. Vad skulle han göra med den årliga solfesten?

Till att börja med försökte kyrkan få honom att förbjuda solreligionen och dess decemberhögtid, men det vägrade han. Om man förbjöd den populära festen kunde det uppstå stridigheter mellan de olika religionernas anhängare. Till slut kom man fram till en kompromiss.

Den 25 december var ju vintersolståndet, den dagen då solen föddes på nytt. Varför inte helt enkelt föra över massornas dyrkan från solguden till ”rättfärdighetens sol”, ”världens ljus”, Kristus? Det var lätt att åskådliggöra det symboliska sambandet. Om man ”kristnade” solfesten, genom att i stället fira Jesu födelse denna dag, skulle man kanske kunna undvika konflikter. Dessutom skulle automatiskt många nya människor ansluta sig till kristendomen.

Alltså tilläts romarna fortsätta att hålla sin stora fest den 25 december, men man plockade bort solguden och satte dit Kristus i stället. Och när Rom väl hade accepterat den 25 december som Jesu ”födelsedag” var det inga svårigheter för festen att spridas i resten av det romerska riket.

I Konstantinopel började man fira jul år 380, i Mindre Asien år 382, i Egypten omkring år 430 och i Jerusalem omkring år 440. Spridningen fortsatte upp genom Europa, där ”solvändefesten” sedan långliga tider hade firats i de flesta länder. Även längst här uppe i norden hade man länge firat en midvinterfest kallad ”jul” (ett ord som somliga menar har sitt ursprung i det anglosaxiska ordet ”hweol” som betyder hjul, symbolen för den gudomliga solen och dess cirkelbana kring jorden).

Den isländske författaren Snorre Sturlasson skrev i början av 1200-talet om hur de hedniska nordborna brukat fira tre stora offerfester, bland annat midvinterblotet (solvändefesten) då man offrade för god gröda. När kristendomen slog igenom kristnades så den fornnordiska julen – och sedan dess har vi fortsatt att fira Jesu födelse den 25 december.”[1] (slut citat).

Förståelse

Majoriteten av dagens kristna är nog ovetande om denna historia. Somliga som känner till historien tycker att julens hedniska ursprung är något förflutet, som inte längre har någon betydelse. Oavsett om de upplever att historien är beklaglig, eller att kyrkan gjorde rätt i att kristna högtiden, menar de att kristna som firar jul idag inte firar avgudar, utan firar Jesus och har viktig gemenskap med familjen.

Många, mig inkluderad, ser julens karaktär som oförenlig med biblisk tro av en mängd allvarliga orsaker,[2] kanske främst därför att Skriften undervisar starkt emot sådan religionssynkretism, dvs att ”kristna” hedniska riter (se t.ex. 5 Mos. 12:1–4,30–31).

Det är därför alltfler som slutar att fira jul. Man gör detta utifrån uppriktig respekt för Herren och hans Ord. Vissa kan ha problem med att kommunicera sina övertygelser och diskussionen blir ibland het. Nästa gång du träffar trossyskon eller familjemedlemmar som inte deltar i julfirande, kan du bättre förstå varför.

Detta är inte något nytt. Flera kristna rörelser genom tiderna har avstått från julfirandet, ända sedan man började kristna det – från kyrkofäder till reformatorer, puritaner och Watchman Nee.

”En öppen hemlighet”, dec 2012, Johannes Enarson, The Watchman International.

_____________
Noter

[1] Strindberg, Thor-Leif: ”Bibelfrågan”, www.bibelfragan.com (http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/jul.htm).

[2] Förutom att Skriften undervisar mot julfirande kan följande ges som exempel: (1) Många icke troende känner väl till julens historia och hånar följaktligen tron på vår Frälsare. (2) Ingen i det s.k. Nya testamentet, eller flera hundra år efteråt, firade jul, varför ska vi då göra det? (3) Oavsett alla positiva aspekter som framhävs till julens förmån, är ofta julens effekt på familjen och församlingen – med all dess materialism och utsvävningar – mer negativ än positiv. (4) I dagens Sverige är julens råhedniska element långt ifrån borta. Vi är inte heller kallade till att försöka ”rena” julen eller använda den i gudomliga syften. (5) Oavsett om de flesta i modern tid inte bryr sig om julens ursprung, är de orena andemakter som i forntiden dyrkades genom julen fortfarande en verklighet i världen idag. (6) Värför ser inte troende det som suspekt att den sekulära världen som inte bryr sig om evangeliet ändå älskar att fira jul? (7) Med flera orsaker.