En syn om församlingens upprättelse i den sista tiden

Paulus skrev i Romarbrevet 11:11 om hans egna landsmän efter köttet: ”Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund.”

Detta är församlingens övergripande kallelse och uppgift bland nationerna och vi måste be dagligen för detta. För att församlingen ska kunna fullborda sin kallelse gentemot det judiska folket att uppväcka deras avund är det nödvändigt att hitta tillbaka till församlingens ursprungliga rötter bland det judiska folket. Hur kan vi uppväcka deras avund med något som är förbjudet för dem? Det är en omöjlighet.

Det är ett odiskutabelt faktum att församlingen började bland det judiska folket i Jerusalem. Genom hela Apostlagärningarna räknades tron på Jesus från Nasaret som en rörelse inom judendomen. Pingstpastorn Göran Lennartsson, som också är teologie doktor i Nya Testamentet, har i boken Inympad – Om kristendomens judiska rötter, gjort ett utmärkt jobb för att visa detta. Han skriver:

”Församlingen i Jerusalem har stått som modell för väckelserörelser under alla tider. Idealen för genuin kristendom, urkristen församlingsordning och ett kristet liv präglat av Anden, har hämtats från Apostlagärningarna. Denna identifikation görs med all rätt.

Men en viktig aspekt har ibland glömt bort nämligen att församlingen i Jerusalem uteslutande bestod av judar. Det är betydelsefullt att minnas, dels för att förstå kristendomens historiska framväxt, och dels för att få rätt grepp om den kristna identiteten.”[1]

Han fortsätter:

”Med rätta kan man hävda att kristendomens rötter är judendomen, rent av att urkristendomen i sin första fas är en form av judendom. Den bestod ursprungligen av enbart judar som trodde på Israels Gud, levde efter judarnas Bibel och följde juden Jesus från Nasaret. Urkristendomen var en apostolisk judendom.”[2]

När Paulus slutligen kom till Rom sa de judiska ledarna där om den förkunnelse han kom med: ”Men vi vill gärna höra vad du tänker. Ty den här sekten blir motsagd överallt, det vet vi.” (Apg 28:22) Lukas använder samma ord här för ”sekt” som översatts i bl a Apg 5:17 och 15:5 med ordet ”parti” och där det står i en not i Folkbibeln: ”Uttrycket används här om en religiös riktning inom judendomen.” Apg 28:22 lyder i 1917 års översättning: ”Men vi finna skäligt att du låter oss höra huru du tänker. Ty om det partiet är oss bekant att det allestädes mötes med gensägelse.” De judiska ledarna i Rom betraktade Paulus förkunnelse som en partimening inom judendomen, inte som en ny religion.

Det är från det judiska folket som vi har våra rötter och det är också tillsammans med dem som vi har vår framtid när Gud uppfyller sina löften till dem. Paulus skrev till efesierna om den hemlighet han predikade bland hedningarna: ”Den innebär att hedningarna i Kristus Jesus och genom hans evangelium är våra medarvingar och tillhör samma kropp som vi och har del i samma löfte. Och detta evangelium har jag blivit satt till att tjäna i kraft av den gåva och nåd som Gud har gett mig genom sin mäktiga kraft.” (Ef 3:6-7)

Göran Lennartsson visar också i boken hur kontakten med församlingens judiska rötter ganska snart bröts av och vilka konsekvenser det har lett till. Ganska snart uppfattades t ex Paulus radikala förkunnelse att hedningar som kommit till tro inte behövde konvertera och bli judar för att bli en del av församlingen, som att Paulus tog avstånd från allt judiskt. Lennartsson skriver om detta:

”Liksom Markion ansåg Tertullianus att Galaterbrevet var riktat mot judendomen. Båda teologerna underlät att inse att detta brev inte sysslar med judendomen, utan tar itu med ett hednakristet problem. Galaterbrevet målar inte kristendomen i motsatts till judendomen. Paulus behandlar i stället laggärningar[3], som vissa judaister ansåg att de kristna måste följa föra att kunna bli frälsta. Problematiken gällde huruvida hedningar kunde komma till Gud direkt utan att först konvertera till judisk tro.

… Tertullianus ser skillnaden mellan kristendom och judendom som skillnaden mellan nya och gamla förbundet. … Problemet med denna teologi är dels att den inte bejakar det för Nya testamentet självklara, nämligen att nya förbundet (Jer 31) sluts med judar – inte kristna. … Dels är denna lära blind inför att Jesusrörelsen till sitt väsen är judisk, och att hedningar ympats in i denna judiska rörelse (Rom 11:17f; Ef 2:12f). Tertullianus teologi bottnar i att kyrkan till sitt väsen är hednakristen. Hans kyrkosyn stämmer inte med Nya testamentets.”[4] (fetstil tillagd)

Frågeställningen vid apostlamötet i Jerusalem var ju inte om de troende judarna skulle leva efter lagens bud eller inte. Den frågan var självklar och behandlades aldrig. Alla judar som trodde på Jesus levde noggrant efter lagens alla bud, se Apg 21:20. De byggde inga kyrkor utan samlades i Templet (Apg 2:46; 3:1) och i synagogorna tillsammans med de övriga judarna där de tillbad Gud (Apg 9:1-2). Det judiska folket i Jerusalem beundrade de troende (Apg 2:47; 5:13). Många präster kom till tro (Apg 6:7). De slutade naturligtvis inte sin tjänst i Templet. Paulus bar fram offer i Templet sista gången han kom till Jerusalem och gick igenom alla reningsceremonierna där inför prästerna så som lagen föreskriver (Apg 21:26; 24:17-18). Den man som bad för honom så att han blev helad och andedöpt var ”en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om.” (Apg 22:12) Nåden står inte i motsats till lagen (Apg 5:33; 21:20).

Den svåra fråga som man dryftade länge och väl vid apostlamötet i Jerusalem var hur mycket av lagen som de hednakristna skulle vara tvungna att följa. Det beslutades att de inte behöver konvertera till judar för att hålla hela lagen. Men Jesus tog inte bort lagen när han dog på korset. Det är en hädisk villolära. Vi kan aldrig uppväcka det judiska folkets avund med en sådan förkunnelse. Gud har i sitt eget Ord befallt det judiska folket att de aldrig får tro på en sådan Messias (5 Mos 13:1-5). Apostlarna predikade inte ett sådant evangelium.

Det är ett stort tacksägelseämne att denna viktiga bok av Lennartsson som lyfter fram dessa frågor har utgivits i en ny och omarbetad upplaga på Livets Ords Förlag. Livets Ords grundare Ulf Ekman initierade ju den tragiska rörelsen mot Rom innan han till slut tog steget fullt ut och konverterade till den romerska tron. Lennartssons bok är ett dråpslag mot detta. Ska vi på allvar tala om andliga rötter så måste vi ju gå ända tillbaka till apostlarna i Jerusalem och inte stanna vid det som så småningom på flera områden utvecklades till en direkt motsättning till apostlarnas förkunnelse. Lennartsson skriver bl a så här om det som hände i kyrkan när den kapade de judiska rötterna.

”Genom att bejaka att kyrkans tradition också bär uppenbarelse anammades bruk som är främmande för Bibeln. Kyrkans praxis görs till lära. Bildförbudet i Bibeln sätts åt sidan och ikoner och statyer ses som bärare av gudsnärvaro. Gudstjänstlivet övergår från den familjära synagogans gudstjänst och Guds närvaro (shechina), till regisserade dramer i kyrkobyggnader som liknade samtidens tempel.”[5]

Det är ett stort tacksägelseämne att Anders Gerdmar, docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor vid Skandinavisk teologisk högskola och mångårig medlem i Livets Ord, tydligt tagit avstånd från Ulf Ekmans ändrade linje i en intervju i tidningen Världen Idag under rubriken ”Ekmans ändrade bibelsyn är största frågan”.[6] Detta ger hopp för framtiden.

Jag rekommenderar starkt framför allt alla pastorer och förkunnare att noggrant studera Lennartssons banbrytande bok. Den behövs i vår tid och vi behöver be att den blir spridd och läst av många.

Upprättelsen i vår tid

Göran Lennartsson skriver: ”Som tredje millenniets kristna har vill all orsak att söka vårt ursprung och förnyas i vår identitet från första århundradet. Det innebär inte att naivt förneka nära två tusen år av kristen historia.”[7]

Jag håller med om detta. Vi måste gå varsamt fram annars finns det stor risk att vi rycker upp vetet med ogräset och kastar ut barnet med badvattnet. För sex år sedan visade Gud mig en syn om detta.

Jag såg ett landskap som var delat i mitten av ett vattendrag. Den ena sidan representerade judendomen inklusive den apostoliska judendomen så som vi ser den presenterad i Apostlagärningarna. Den andra sidan representerade kristendomen som den senare uppstod skild från dess judiska rötter. Det var på den judiska sidan kristendomen började en gång som en rörelse inom judendomen. På denna sida fanns också framme vid horisonten Messias ankomst tillbaka till Jerusalem. Han kom första gången till sina egna landsmän och han kommer också tillbaka till dem i Jerusalem när de välkomnar honom. Det är där målet finns. Jesus sa till de judiska ledarna i Jerusalem strax före sin korsfästelse: ”Se, ert hus kommer att stå öde. Ty jag säger er: Härefter skall ni inte se mig, förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.” (Mt 23:38-39) Det kommer en dag då de judiska ledarna kommer att känna igen honom och välkomna honom tillbaka till Jerusalem. Då kommer vi att vara med. Det finns bara ett bord i Guds rike. (Matt 8:11)

Jag fick klart för mig att församlingen från början uppstått på den judiska sidan av vattendraget, men nu befann den sig på den andra sidan skild från det judiska folket. I min syn såg jag så hur några kristna hade börjat upptäcka att de befann sig på ”fel sida”. De ville över till den andra sidan så fort som möjligt och byggde en bro för att omedelbart komma över vattendraget till den rätta sidan.

Jag såg ett tåg som gjorde en 90 graders sväng åt höger för att lämna den kristna sidan och började köra upp på bron över vattendraget. Bron var byggd som en båge över vattendraget. Det gick lite sakta i början när tåget skulle upp på bron, men när tåget väl kommit halvvägs upp till den högsta punkten i mitten av bron började det gå utför och nu började det hela gå fort.

Problemet är emellertid att målet för resan finns inte rakt åt höger utan vid horisonten vid Messias ankomst. För att komma dit måste ju tåget göra ytterligare en 90 graders sväng på andra sidan för att nå målet.

I synen förflyttades jag till att se det hela utifrån tågets perspektiv när det rusade nerför bron på andra sidan. Det upplevdes ungefär som på en berg och dalabana på Liseberg. Jag ropade högt i synen: ”Hjälp! Det här går aldrig!” Jag såg att det inte fanns en chans för tåget att kunna klara en 90 graders sväng på den andra sidan i den höga farten. Och mycket riktigt. När tåget kom ner på andra sidan körde det rakt fram och ut i periferin på den judiska sidan och blev stående utanför rälsen. Här vaknade jag från drömmen. Gud talade till mig: ”Svängen över till den rätta sidan tillbaka till de ursprungliga rötterna kommer att ske gradvis inte i 90 grader.”

Det går inte att bara vända ryggen mot allt kristet och enbart stirra åt höger på det judiska. Vi måste ha siktet på målet, Messias ankomst och Skrifternas vittnesbörd om honom utifrån en respekt för det folk som förmedlat de Heliga Skrifterna till världen. Sedan behöver vi röra oss mot det målet på den andra sidan i takt med den upprättelse som Anden åstadkommer när han uppenbarar sanningarna i Skrifterna till församlingen. Då kommer alla som har öron till att höra vad Anden säger att komma välbehållna över till den rätta sidan och nå fram till målet precis som Jesus sa: ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan [det judiska folket]. Dem [de kristna bland hedningarna] måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde.” (Joh 10:16)

Detta är det stora enhetsverk som den Helige Ande håller på med i denna tid då fädernas hjärtan ska vändas till barnen och barnens hjärtan till fäderna. Gud är historiens Gud och kommer att åstadkomma en förändring och förnyelse på båda håll. Må vi ha öron till att höra vad Anden säger!

De två sidorna av vattendraget kan också liknas vid Babylon och Jerusalem, skökan och bruden. Vi är på en resa bort från Babylon mot målet i Jerusalem. Det står i Jesaja:

”Hör, dina väktare ropar med hög röst, de jublar alla, ty de skall med egna ögon få se HERREN vända tillbaka till Sion. Brist ut i jubel tillsammans, ni Jerusalems ruiner, ty HERREN tröstar sitt folk, han återlöser Jerusalem. HERREN uppenbarar sin heliga arm inför alla hednafolkens ögon, alla jordens ändar skall se vår Guds frälsning. Drag bort! Drag bort! Gå ut därifrån! Rör inte vid något orent! Gå ut från henne, rena er, ni som bär HERRENS kärl. Ni skall inte gå ut med hast och inte vandra bort som flyktingar, ty HERREN går framför er, och Israels Gud avslutar ert tåg.” (Jes 52:8-12)

Det tog ganska lång tid för församlingen att lämna sina judiska rötter och ursprunget i Jerusalem. Upprättelseverket tillbaka till rötterna kommer heller inte att ske över en natt. När Gud skulle leda sitt folk från Egypten till det utlovade Landet, står det att han förde dem inte den närmaste vägen genom filistéernas land (2 Mos 13:17). Det tog en hel generation för HERREN att omprogrammera dem i öknen under 40 år från Egyptens inflytande innan de var redo att inta Löfteslandet.

Vi kan inte stå stilla. Vi måste börja röra oss i rätt riktning mot Jerusalem tillbaka till de rätta rötterna. Men vi kan inte jäkta på i egen kraft. Herren måste gå före oss. ”Ni skall inte gå ut med hast och inte vandra bort som flyktingar, ty HERREN går framför er, och Israels Gud avslutar ert tåg.” När David skulle föra arken till Jerusalem så satte han den först på en vagn precis som filistéerna hade gjort. Det slutade i en katastrof. David fick börja om från början igen och söka Gud. Sedan tog de och bar arken på prästernas axlar enligt det Gud sagt i sitt Ord. De stannade också upp efter var sjätte steg för att offra till HERREN. Vilken tid det tog jämfört med att bara köra arken på en vagn! Och vad dyrt det blev! Men det var Guds väg.

Det stora upprättelseverk som nu pågår genom Guds Ande kommer att kräva mycket vishet och stor lyhördhet. Och verket måste framför allt drivas framåt steg för steg genom mycket förbön till dess att Herren får ett folk som är väl berett för honom. Gud måste få fram mogna ledare som gå före och leder vägen genom att bära arken på sina axlar. Han vill att församlingen ska upprättas igen till att vara så som den var från början i Apostlagärningarna. Där finns mönsterbilden för oss också idag.

Lars Enarson,
Negev, Israel i mars, 2016

Noter

[1] Göran Lennartsson, Inympad – Om kristendomens judiska rötter, 2015, Uppsala, Livets Ords Förlag, sid. 77

[2] Ibid. sid. 82-83

[3] Dessa laggärningars syftar på de nödvändiga handlingar som krävdes i samband med en konvertering till att bli jude, framför allt omskärelse.

[4] Göran Lennartsson, Inympad – Om kristendomens judiska rötter, 2015, Uppsala, Livets Ords Förlag, sid. 133

[5] Ibid. sid. 127

[6] http://www.varldenidag.se/nyheter/ekmans-andrade-bibelsyn-ar-storsta-fragan/cbbokf!LXcQMQ8yLH658CeGQ5FJ0Q/

[7] Göran Lennartsson, Inympad – Om kristendomens judiska rötter, 2015, Uppsala, Livets Ords Förlag, sid. 139

En syn om församlingens upprättelse i den sista tiden mars 17th, 2016Lars Enarson

En syn om församlingens upprättelse i den sista tiden mars 17th, 2016Lars Enarson

En syn om församlingens upprättelse i den sista tiden mars 17th, 2016Lars Enarson